Supernannymetoder kränkande............
Lars ser också att svenska domstolar blivit mer accepterande mot aga, vuxna som slår sina barn får mildare straff idag än tidigare. Använder vuxna våld så för man över det på sina barn. Dagens föräldrar är sönderstressade av heltidsarbete och allt hushållsarbete, och de har allt för höga krav på sig. Föräldrarna får ångest och tror att man skadar sitt barn om man har tydliga gränser och säger NEJ, men förklarar för "barnen"varför man säger nej. Känner man som förälder att man har gjort fel ska man be om ursäkt och ge en förkaring.
Lars tycker att det är föräldern som ska ta en time out och sätta sig i ett hörn eller på en trappa, och sätta sig in i varför ens barn beter sig på ett visst vis. Man måste hitta fram till varje barn och det krävs två saker tid och kunskap. Tid för att vara en närvarande förälder, både fysiskt och psykiskt. Tid för att bygga upp en trygg relation med barnet. Oj vad det verkar enkelt att läsa detta, eller hur? Trots alla studier och forskning ser man inte förrän barnen blir vuxna om man har lyckats eller misslyckats. Sen är det inte lätt att ta tag i allt när man är småbarnsförälder, ibland tar orken slut. Helt slut.
Jag bestraffade mina barn när de inte uppförde sig, de fick först varningar. Sedan drog jag bort något som jag visst de tyckte om, tex fotbollsträning. Sa jag nej så var det nej, fast jag fick ångest ibland. Sedan pratade jag om allt med barnen, hur jag kände det och lyssnade på dem. Var det rätt, inte vet jag? Men jag älskar mina barn och de är snart vuxna och klarar sig själva, ser inga större brister på dem, men det gör väl inte föräldrar.
Hur gör ni som har mindre barn i er uppfostran, som ni vet är mina barn inte små mer?
Här försöker vi hålla oss till det vi sagt, och nej betyder nej. Tycker att det funkar bra även om det kommer vissa utbrott ibland från stora tjejen... men sedan är det ju bra igen. Hon vet om att vi inte ger oss och det är inte lönt att tjata sig till saker. Om hon inte uppför sig gör vi som du skrev, tar bort saker som är roliga. Sedan ska hon göra något bra för att kunna få tillbaka dem igen... räcker med att hon t ex är snäll mot Inez en dag och leker tillsammans med henne, eller att hon hjälper mig duka... så kan hon få tillbaka saken vi tog bort igen. Men det får gärna gå ett par dagar så att det "känns". Men några nannymetoder kör vi inte med. Eller på ett sätt... "gå in på ditt rum tills jag säger att du får gå ut igen" händer det väl att vi säger... men vi ignorerar inte henne så som nannyn säger att man ska. Det vore otroligt kränkande. Det vet man ju själv hur det känns att bli ignorerad.
