Brustet rep kan knytas ihop och bli helt men knuten sitter kvar. En mening som säger mycket tycker jag. I våra liv händer tråkiga och ibland tragiska saker som vi inte kan styra över själva. Vi kan drabbas av sjukdom, olycklig kärlek, svek och bli sårade. Oftast går dessa fenomen att just knyta ihop repet igen men spåret blir själva knutan som blir kvar. Ibland kan man älta om samma sak tusen gånger trots att repet är lagat, vad hjälper det att älta. Man måste konstatera att nu är här en knut och den blev till på grund av detta eller detta, kan jag leva vidare med knuten? Ja eller Nej? Svaret har ingen annan. Visst kan man söka hjälp för att komma över vissa ledsamheter eller tragedier, men sedan måste man välja livet och inte se på knuten i tid och otid. Vi har ett liv och det kan vi bara leva just nu, inte senare då bitterheten eller sorgen gått över. Vissa saker går aldrig över, de får man leva med. För mig finns inte att man ska älta sorg eller problem, det finns en mening med allt. Då menar jag inte att man inte får vara nere och ledsen, det måste man få vara. Men efter ett tag hjälper det inte att älta utan då får man gå vidare, man får svänga till höger eller vänster eller köra på rakt fram. Bara jag kommer framåt och lämnar knuten bakom mig.

Jag vet att jag upplevs som konstig nu, men varför grubbla sig sjuk på frågan VARFÖR när vi vet att det inte finns något svar. Ingen mår bra av att plåga sig själv med att försöka analysera för mycket på varför. Förstår ni vad jag menar?

Det är en egenskap som blir mer efterfrågad hos toppchefer, enligt amerikanska Harvard Business Review. I Skandinavien har vi tagit frågan ett steg längre, eller ett steg tillbaka. En norsk debatt och en svensk bok diskuterar om chefer blivit för känslomässiga. Harvard Business Review gick nyligen igenom hundratals rekryteringsprofiler samt genomförde ett stort antal djupintervjuer för att kartlägga vad som eftersöks hos toppchefer.

Ett tema som löpte genom önskeprofilerna var att mjukare ledarskapsförmågor som att vara en god kommunikatör och lagspelare blir viktigare. För vd-rollen efterfrågades specifikt empati – förmågan att sätta sig in i en medarbetares situation och känslor. Fortfarande  behöver ledare  bli mer empatiska.

Mina ord om att vara chef……………

Det är ingen svårighet att vara chef om man bara är mänsklig med sunt förnuft, det är ett lag och alla måste få vara med på sina egna villkor. Alla ska kunna utföra samma arbete om inte så måste man bygga på mer självförtroende. Att lära gruppen att våga trots att man kanske misslyckas och lär sig utav erfarenheten. Laget ska åt samma håll och det är lätt om man pratar mycket om varför och hur. Alla får ha dåliga dagar, bara man talar om att det är en bad day. Man kan ju inte vara på topp varje dag, resterande arbetskamrater stöttar upp på den dåliga dagen. Som chef är det viktigt att själv vara tydlig och stå för sina fel och brister, då smittar det av sig på gruppen. Sen underlättar det om man har en bra grupp att arbeta med och det har jag, världens bästa tror jag…………….