Ibland brukar jag kolla runt på lite olika bloggar och en del är helt jävla urkassa och en del är läsvärda. Nu tar jag kanske i och får själv skit för min blogg. Den är kanske inte intressant för er. Jag försöker skriva om sådant som intresserar mig, sånt som jag vill diskutera o ha synpunkter på. Tillbaka till de kassa bloggarna, jag behöver inte läsa dem o det gör jag inte heller om det inte är intressant. Här kommer några exempel........

Min mage är i olag idag, jag har bajast fyra gånger. Vem bryr sig, grattis till en god tarmfunktion.

Idag var jag o handlade o så kommer hela listan. Vem bryr sig, sparkdräkt, makaroner och hushållspapper?

Jag är nog sjuk, symptomen är diarre, hosta o feber. Vem bryr sig, tror inte doktorn läser bloggen.

Idag har jag varit på gymmet o så redogörs en timmes aktivitet.Vem bryr sig, alla har väl någon fysisk aktivitet.

Mitt husdjur uppför sig konstigt, är något fel? Vem bryr sig, ring veterinären.

Mys middag med älsklingen o så kommer hela dukningen med levande ljus och receptet på middagen. Vem bryr sig, ät o mys o var glad.

 

Förstår ni vad jag menar? Det måste väl vara lite mer intressant, man måste väl få ett leende eller en tankeställare för att orka läsa vidare. Sen vet jag att alla är olika o jag säger inte att min blogg är bättre än dessa exempel, men jag tror i alla fall att jag inte är så här ytlig o ointressant. Säg gärna vad ni tycker..............

Mannen kommer hem från puben lite väl rund under fötterna och säger till frun.

-Titta vad jag stulit. Jag tog den vid vägen.

Frun tittar på honom och svarar irriterat.

-Ställ den inte i sovrummet bara.

-Varför inte då?

- Det är polisens fartkamera, och den tar blider när det går för fort.

 

 

Att leva, det gör alla på vårt jordklot. Hur vi lever, det är upp till oss själva. Vi kan leva och vi kan finnas till. Jag försöker leva o tänka på mig själv och min familj och i mån av ork o tid kommer det andra som gör livet till en dans.

Jag har några tankar om livet......

Ta vara på dagen ingen vet hur många dagar man har. Då menar jag inte att man bara ska göra alla "måsten" utan det som känns kul måste också få plats.

Våga mer än du törs. Att våga göra saker man inte har gjort innan. Om det sedan inte funkar så har man ju i alla fall försökt och provat.

Tyck aldrig synd om dig själv för länge. Ibland måste man få tycka att allt e pecka för att orka ta tag i det som tar emot. Om man då får medhåll och lite stöttning så är det snart lite bättre.

Ensam är inte stark. Jag vill dela med mig av mitt och då menar jag ros och ris. Det är lättare för mig att prata om saker och jag tänker på dem som inte vill eller inte har någon att prata med. Jag skulle spricka om inte jag fick ventilera mina tankar.

Gör det bästa av det värsta. Ibland kan det inte bli värre, utan bara bättre o bättre. Hur illa det än är finns det alltid en väg ut. Det kan ta tid att hitta vägen och ibland kommer lösningen från annat håll än mig själv.

Våga göra val, även de svåra. När man valt så kör man på, jag analyserar aldrig hur det kunde ha blivit om jag valt en väg. Det stjäl bara energi och det som är gjort är gjort o kan inte göras ogjort.

Var snäll mot dig själv. Lyssna på din kropp, våga säga nej till sådant som inte känns viktigt.

Dröm om framtiden. Om man inte hade haft drömmar skulle livet vara fattigt. Att drömmarna inte blir värklighet alla gånger för mig ingenting.

Var ärlig mot dig själv och de som betyder något för dig. Att vara rak i alla lägen är inte alltid lätt men det sliter inte på kropp o själ. Det där med att spela så att alla ska må bra funkar inte för mig. Om någon inte är rak o ärlig sorterar jag snabbt bort dem, för de ärter energi. Energin vill jag ha till annat.....

Nu till sanningen, visst e det lätt att skriva ner sina tankar om livet så här,,,, men det är inte alltid så lätt att leva efter dem. Men mår man bra av dem o de känns rätt så lever livet o du har bara ett liv...

 

Jag har läst en bok om tvångssterilisering och den berörde mig mycket. Jag ska citera ett uttalande från en kvinna som idag är 80 år.

 

Jag blev tvångssteriliserad när jag var 16 och befann mig på Ulleråkers sjukhus. Om jag inte gick med på sterilisering skulle jag få stanna där för evigt. Det trodde jag på och fick ett helvete. Jag frågade varför jag var tvungen att ta detta beslut och fick till svar att jag skulle skött mig. Jag har längtat efter barn hela mitt liv och jag fick en viss ekonomisk ersättning för allt lidande. Jag lider fortfarande trots mina 80 år. Lagen gällde inte för sjuka människor och mot kommunen och staten har man inget att säga till mot, hur fel de än har. På denna tiden var psyksjukdomar lika med mindre värdiga varelser, jag var inte värd mer än en lösdrivande hund. Idag kan jag se att utbildning inom sjukvården har förbättrats men fick vem som helst arbeta var som helst förr. Förståelse och  empati fanns inte på detta sjukhus, inte heller uppmuntran och förståelse för sjukdomar. Vi var som pestsmittade bölder som inte skulle fråga, höras eller synas. Oftast fick vi stryk och blev nertryckta av de som arbetade där.........

 

Usch säger jag bara, visst är det bättre idag med psykvården, men långt ifrån bra. Det brister ofta i dag med vård av psykisktsjuka. Jag undrar hur man kunde behandla dessa psykiskt sjuka så här illa. Finns det någon ursäkt som kan mätas i ekonomisk ersättning?

Med jämna mellanrum kommer det olika små eller större gäng till vår lilla by o förpestar. De har troligen fått lov att styra och bråka i hem och i skolan. Deras beteende tar de med sig vart de än visar sig. I kombination med attitydproblem upptäcker de också att det inte finns något vettigt att göra i byn, inga mötesplatser att vara på. De bildar gäng och det de inte kan det lär de varandra. Ute i vår by beter de sig som smågangsters o tro att byn är deras. Just nu är det en kull stökiga ungdomar som syns i skolan och på byn, de är inte kontaktbara och de kan inte ta en diskussion. Jag undrar var är deras föräldrar? Om mitt barn är i riskzonen skulle jag begränsa och kontrollera var barnet befinner sig. En förälder som är godtrogen hjälper inte sitt barn just nu. Det enda som gäller för att få barnet på rätt spår är regler och riktlinjer.Föräldrarna måste åtgärda snabbt innan det går för långt, tänk tanken att ett litet pojksträck går över styr, en situation de inte klarar av, en tragisk utgång, vem ska straffas. Barnet eller en skara passiva föräldrar som inte ser eller vet vad deras barn sysslar med på fritiden. Hela byn vet att det är oroligt i ett gäng just nu, kan inte föräldrarna be om hjälp.

 

Är man sämre förälder om man säger att jag klarar inte av denna situationen, ja behöver hjälp av de som förstår ungdomar och finns till för dem. Men som passiv föräldraåskådare, då händer inte så mycket. Man kan inte se efter sina barn hela tiden men man ska veta att som föräldrar blir man skadeståndsskyldig om barnet blir fast. Under 18 år så blir det föräldrana som pröjsar skadestånd och andra saker. Ta på jackan alla ni som är föräldrar o gå ut om kvällarna och se var era barn är någonstans. Jag lovar att de är typ inte hos kompisen o spelar monopol....agera nu innan det går för långt. Jag har hört att de försökt sälja knark till våra barn, hoppas de inte lyckas. Då är nog problemet större än vad jag vill tro.........