Enbart familjen är vår trygga vagga. Det är i familjen vi skall finna vår kraft, trygghet och kunna vara oss själva. Det är familjen som ger oss kraft och energi att möta världen och vardagen. Ibland kan det vara krävande att ha en familj och det är lite TABU och erkänna det. Familjen kan suga ut varje droppe av kraft ur min kropp, kanske för att jag prioriterar fel, kanske för att jag inte gör de rätta valen, eller sätter tydliga gränser.

Familjen kommer alltid först, men var på listan kommer jag för familjen? När man hjälpt alla i familjen med olika saker, plockat fram de speciella jeansen, skjutsat dem två mil, varit på bolaget och umgåtts en stund, då helt plötsligt är man själv. Kroppen är helt utsugen och då ska man vara trevlig och räcka till för mannen. Visst älskar jag familjen men ibland kan jag inte bara ge och ge utan kanske någon gång få lite tillbaka. Är det fel att känna så här?

Tanken slog mig precis hur det skulle vara att inte ha någon familj................ ensamt, tomt, tyst och förutsägbart. Men visst är tanken där ibland med att vara ensam, bara städa, handla, tvätta till sig själv. Då kommer verkligheten, vad skulle jag då göra  med all den tid som jag lägger på min familj. Är det någon som vågar göra en prioriteringslista och se om man själv kommer med på listan. Jag provar............ 1 till 5

1. Familjen
2. Jobbet
3. Hushållet, städa, handla, tvätta, laga mat
4. Driva en förening, med hjälp av andra
5. Trädgården

Det blev som jag trodde, jag själv kom inte med på listan. Varför? Hur lång skulle listan bli för att jag skulle vara med? Vågar inte tänka på det just nu. Trots resultatet älskar jag min familj.