Jag läste en utvärdering om ledare i Sverige, och konstaterade följande, vi är olika, kvinnor och män. Män stöttar varandra på ett annorlunda sätt, de ser inte konkurrens på samma sätt som kvinnor. De dunkar gärna varandra i ryggen och önskar varandra lycka till. Det har kvinnor svårare för, det går bra inom "bästiskretsen". Vi ser alla kvinnor som konkurrenter och har svårare för att lyfta fram kvinnliga kollegor som förtjänar det, varför?

Vi kvinnor är inte lika riskbenägna som män, vi vill ha det genomtänkt i detalj innan vi satsar och då helst med både livrem och hängslen och ibland fallskärm. Män med en ide har ofta så stort självförtroende att de bara kör på, vi är inte lika vågliga. Detta med att satsa är en generationsfråga, jag känner massor av duktiga kvinnor i min omgivning som fått sin tåga från barndomen. Det är i barndomen som vi skaffar oss våra värderingar som vi har med oss i livet. Det är här det blir fel, vi behandlar flickor och pojkar olika i deras uppväxt, detta gör vi omedvetet. Vi ska inte ta ifrån dem deras könsidentiteter men vi ska nog börja ge flickorna mer tåga och självförtroende. Flickorna måste våga mer och satsa mer på sig själva. Ingen får något gratis, men det är lättare för pojkar att slå sig fram, konstigt nog, trots att det är 2010 måste tjejerna arbeta hårdare för att synas. Har jag rätt eller fel?