Förr i världen hade föräldrar många barn..........

Jag är precis ett sådant barn och en sådan som skaffade barn innan vi kände varandra ordentligt.

Jag är skillsmässobarn och ett tryggt sådant. För mina föräldrar skötte det bra. Jag har halvsyskon som jag räknar som mina helsyskon eftersom jag älskar dem lika mycket. Jag har fått extra av allt, mammor, pappor, mor och farmödrar som jag inte skulle vilja bli av med för allt i världen..

Så länge det finns trygga, stabila vuxna människor runt omkring ett barn och föräldrar som är förnuftiga tror jag inte det finns någon oro för barnet.. Självklart var det en tuff tid precis när min mamma& pappa gick i sär,men i dag skulle jag inte vilja se den tillsammans igen eftersom jag då skulle förlora dem jag fått på köpet!

Jag och Emil blev gravida efter 2 månader, vi valde att behålla barnet. För oss har det gått bra. Inget jag kanske skulle rekommendera men vad är det som säger att man håller för evigt för att man varit tillsammans i 10 år? Nej, jag tror på att värda förhållandet varje dag, inte ta varandra för givet och komma i håg att gräset inte är grönare på andra sidan!! ;)

men att leva med ngn som inte gör en hel eller får en tappa sin gnista, det ska man inte göra för ngn. Inte ens för sina barn. För hur bra blir man som förälder då? Men visst tror jag många ger upp för lätt, men inte alla.. Kärnfamiljen är bäst så länge den fungerar för alla tror jag..

Detta var mina åsikter och jag hoppas också att jag inte trampar ngn på tårna?!

Kram

Jo en sak till :) ( ja detta är ett ämne som berör mig).

Förr såg inte idealen ut som nu, det var lättare att få jobb, mamman kanske kunde vara hemma på heltid eller deltid.

I dag därimot måste vi plugga till dö dagar, göra karriär, helt kunna få ett jobb, vara snygga, modemevetna, samt ha ett snyggt hem som gärna ska vara tipp topp. Utöver detta ska vi vara föräldrar, sköta hushåll och hinna med att underhålla förhållandet.. Tror det har en stor del i många spruckna förhållanden idag.. En tanke bara :)

Håller med Zaras andra inlägg. det är så många krav och måsten idag att man lätt tappar fokus på sälva förhållandet. Det finns inte tid att prioritera parförhållandet, föräldrarollen, karriären och hus & hem kommer före. Då är det lätt att man tappar bort varandra.

Ekonomi är en annan bov tror jag. Båda måste jobba heltid för att få det att å runt, den lilla tid som blir öven går till att fixa hemma och vara med barenn. Sen blir det ändå inga pengar över så det kan vaar svårt att ta en semester eler ens skaffa barnvakt en kväll och gå ut på bio eller middag.

Ursäkta... Såg just att jag stavat som en kratta. Jag skyller på slitet tangentbord...

Jag fattar vad du menar Zara, men jag syftar på föräldrarna som inte ser sina barn i första taget utan fortsätter med sitt eget och inte tar föräldrarollen på allvar. Visst finns det bra skilsmässor också, mina föräldrar är skilda. Det finns de som skiljer sig och aldrig mer pratar med varandra och gör allt för att förstöra för den andre utan att se att det endast drabbar barnen.



Tessan du har också rätt. Alla dessa måsten! Fanns de förr i lika stor utsträckning? Kanske. Trevligt med långa härliga kommentarer. kram

Ja du Milo, du vet ju hur jag har det. Mitt uppe i värsta mardömmen med ett ex som verkligen bara tänker på sig själv och trampar på barnen på vägen. Fick brev i fredags där han påstod att jag är direkt olämplig som förälder. Trevlig helg liksom...

Annars tror jag som Zara skriver; det kan funka om de vuxna är just det... vuxna! Kram.