Brustet rep kan knytas ihop och bli helt men knuten sitter kvar. En mening som säger mycket tycker jag. I våra liv händer tråkiga och ibland tragiska saker som vi inte kan styra över själva. Vi kan drabbas av sjukdom, olycklig kärlek, svek och bli sårade. Oftast går dessa fenomen att just knyta ihop repet igen men spåret blir själva knutan som blir kvar. Ibland kan man älta om samma sak tusen gånger trots att repet är lagat, vad hjälper det att älta. Man måste konstatera att nu är här en knut och den blev till på grund av detta eller detta, kan jag leva vidare med knuten? Ja eller Nej? Svaret har ingen annan. Visst kan man söka hjälp för att komma över vissa ledsamheter eller tragedier, men sedan måste man välja livet och inte se på knuten i tid och otid. Vi har ett liv och det kan vi bara leva just nu, inte senare då bitterheten eller sorgen gått över. Vissa saker går aldrig över, de får man leva med. För mig finns inte att man ska älta sorg eller problem, det finns en mening med allt. Då menar jag inte att man inte får vara nere och ledsen, det måste man få vara. Men efter ett tag hjälper det inte att älta utan då får man gå vidare, man får svänga till höger eller vänster eller köra på rakt fram. Bara jag kommer framåt och lämnar knuten bakom mig.

Jag vet att jag upplevs som konstig nu, men varför grubbla sig sjuk på frågan VARFÖR när vi vet att det inte finns något svar. Ingen mår bra av att plåga sig själv med att försöka analysera för mycket på varför. Förstår ni vad jag menar?