De första jag kommer att tänka på är ju de äldre släktingarna som inte finns med oss idag. De var alltid så måna om oss och hade alltid tid för en när man träffades. Har ni tänkt på hur enkelt det var att umgås med mor och farföräldrar när vi växte upp. Det var så mycket lugnare, vi pratade, vi spelade spel eller gjorde något ihop. Man kände sammhörighet...

Idag är mycket planerat som ska hinnas med och det ska oftast vara någon superaktivitet som barnet kan berätta om, typ olika lek o badland. Tv, datan o mobilerna har tagit över så det blir inte att man umgås så mycket som förr, eller har jag fel?

 

Sen saknar man ju de fina kompisarna som man lekte med under sin uppväxt. Det var kvalitet på dessa ute och inomhuslekar, vilken fantasi vi hade. Jag tror aldrig att vi gick till någon vuxen och sa att vi inte hade något att göra, och om det var så, så har jag glömt bort det. Dessa fina kompisar är skingrade i vinden idag, några stöter man på, och vissa har man mer kontakt med, vissa undrar man vart de har hamnat idag.

 

Kan också sakna vissa lärare som gav en så mycket trygghet och hopp, sen fanns det de lärarna som man inte vill hälsa på om man möter dem på stan.  Finns vissa grannar som jag kan sakna när jag tänker på min uppväxt, och det finns vissa av mina vänners föräldrar som jag kan sakna något enormt. Men, men det var då det, idag är idag, eller hur? Vilka kan du sakna från din barndom?