Har hört från det att man var barn att det tillhör en viss ålder. Ja men nu känns det som om jag inte vet i vilken ålder jag ska tillhöra. 49 år? Ska livet leka eller det börjar avta? Hormonerna spökade i tonåren och det gör de nu också, humöret och känslorna är inte som det brukar, åldern? Var har draget i mej tagit vägen? Är det slut på draget i käringen nu? Nu skulle jag kunna göra allt ja vill, barnen är vuxna o klarar sig själva, är det inte nu min tid ska komma?

Min tid är begränsad, nu e det bara att köra. Göra vad jag vill, när jag vill. Allt som jag drömt om förr kan jag göra nu, hm, men det verkar som om jag har förändrats, inte samma önskemål som förr. Tänk att göra något helt galet en morgon när man vaknar, något så galet så man blir paff själv, men vad ska det vara? Kan en snart 50 åring bete sig hur fan som helst? Nja kanske inte, får nog hålla igen på galenskaperna lite, eller?

Det jobbigaste är att jag idag inte vet vad jag vill, jag är som en fjortis. Kanske är det så enkelt att jag är nöjd, kan det vara så? Är jag lycklig så det räcker måste jag göra något annat för att se om jag har det bra? Vill jag prova? De va ju fan vad jag velar, konstig känsla att inte känna igen sig själv. Men visst är det krut i käringen, vet bara inte vart jag ska lägga krutet. Är jag ensam om att känna så här?