Vart tar tiden vägen? Tycker det känns som om mina barn precis var små, nu e de 25 och 27, hallå? Jag är farmor o mormor o jag älskar det, men orken o planeringen finns inte riktigt där. Ser bara hur alla runt om blir äldre, inte jag själv, men det märks. Har inte samma tempo o planeringen brukar bli så där. Innan hade man 62 bollar i luften o väntade in 16 bollar till utan problem. Nu blir man trött i huvudet av att höra ordet mormor 236 gånger på några timmar, ha,ha. Jag förstår inte hur man hann med barn, gubbe, husdjur, hushållet, jobbet och ordförande o tränaruppdag sammtidigt. Var det fler timmar på dygnet då? Tror inte det, tror på att när man är småbarnsförälder är man inne i ett snurrande hjul o märker inte det förrän barnen blivit stora o man har mycket egentid för sig själv. Då slappnar man av o lägger om stil, typ det behöver jag inte göra idag det kaqn vänta tills i morgon. I morgon kan bli flera dagar tills det blir ett måste, att man aldrig lär sig.

 

Förr städade jag husets alla tre våningar på en dag, idag tar det minst en vecka, man hittar så mycket annat som är roligare att göra. Trädgården plöjde man över på en förmiddag, idag tar det tre dagar om vi e två som hjälps åt. tvätta bilen gjorde man på en halvtimme, nu tar det två timmar? Förstår ni varför man känner att tiden inte räcker till ibland? Vänta ska ni få se? Förr när det var jul började man fixa o dona någon dag innan, nu fär man börja planera o fixa i september. Varför blir det så här, kan inte tiden stå stilla?